Zoey lutar sig mot spaden och hämtar andan. Den stora svarta hästen tittar bak och stryker bak öronen.

- Jaja, låt mig hämta andan, muttrar hon och börja ännu en gång mocka boxen.

Detta var en av Mr.Sands stall där han hade sina stora svarta hästar. De var sura hela tiden och om man kom för nära kunde de sparka en. Zoey var tvungen att jobba här, annars skulle hon dö inom en vecka.

Det är vissa stunder hon drömmer tillbaka till gamla Jorvik. Där hon skulle spendera sin sommar med sin underbara Ponny Supernova. Hon hade blivit kompis med flera tjejer i stallet, men nu, var alla borta. Hon hade inte sett dem på två veckor och hon anade att hon aldrig skulle se dem igen. Och de onda hade tagit hennes ponny. Ponnyn hade kämpat för sitt liv när den hörde flickans ledsna rop. Zoey hade skrikit och slagit ner flera av de ondas män. Bara för att se sin ponny, de hade ett så starkt band och nu skulle de brytas tack vare Mr.sands och hans dumma män. Han hade inget hjärta. Det var bara ett stort mörker av elakhet. Sedan tog de henne. Zoeys ponny. De har aldrig sett varandra sen dess. Men Zoey vägrar ge upp hoppet om att hennes kära ponny skulle kunna vara vid liv och att de skulle träffas och fly från denna mörka plats.

En tår rann nerför kinden och Zoey torkade snabbt bort den. Sista bajshögen var i skottkärran och hon la ifrån sig spaden. Hon började gå med den mot gödselhögen. Men så blir hon stoppad.

- App, app, app. Den är full, ta den lilla i skogen, säger en av Mr. Sands män.

Zoey suckar och vänder motvilligt kärran och går in i skogen. Har fanns det inte ens en stig. Det började bli mörkt och det skrämde Zoey. Hon försökte skynda på men det blev bara värre. Det faller ut spån här och där. Det är stenigt och gubbigt. Hon har bara kört kärran till den lilla gödselhögen engång. Och det är lika jobbigt som förra gången. Hon fortsätter. Då ser hon gödselhögen och hon pustar ut.

Men då hör hon ett svagt mummel. Nej inte ett mummel, en sång. Nästan som viskningar. Zoey spärrar upp ögonen och vrider sig mot där hon hörde ljudet ifrån. Det lyser. Där inne mellan träden lyser det.
Sången hörs tydligare. Åh den är så vacker.

Sakta släpper hon skottkärran. Även fast hon inte vill styr sig hennes ben mot ljuset och den vackra sången. Hon kan inte tyda orden. De kanske är på ett annat språk? Hon går fortare och puttar bort grenar och löv.

Där sitter en flicka på gräset på benen i kors. Hon blundar. Det är också hon som sjunger. Det är henne ljuster kommer ifrån. Vitt ljus slingrar sig runt henne och ger ifrån sig ett starkt ljus. Bakom henne står en häst.

Zoey tappar nästan hakan. Flickan sitter där med ljuset slingrande kring hennes kropp och hon har en egen häst. Mr.Sands har inte tagit hennes häst! Men hur kunde det komma ljus från henne? Zoey kan inte tro sina ögon. Hon kan bara vara en sak. Men hon kan inte! Det är inte möjligt!

Zoey backar ett steg. En kvist går av under hennes sko. Hon flämtar till och tittar på flickan.

Flickan sjunger inte längre. Ögonen är öppna. Och de stirrar på Zoey. Zoey får panik och backar ett steg till. Hon snubblar och landar med en duns. Hon tittar upp och ser att hästen har vänt blicken till henne. Då ser hon att den rör sig mot henne. Och ögonen har inte samma mysiga färg som andra hästar har. Ur ögonen sprutar vitt starkt ljus. Zoey skriker och håller handen för ögonen. Hon hör ett annat skrik.

Sedan blir det bara svart.