Den siste ödesryttaren - Kapitel 2

 
Zoey lutar sig mot spaden och hämtar andan. Den stora svarta hästen tittar bak och stryker bak öronen.
- Jaja, låt mig hämta andan, muttrar hon och börja ännu en gång mocka boxen.
Detta var en av Mr.Sands stall där han hade sina stora svarta hästar. De var sura hela tiden och om man kom för nära kunde de sparka en. Zoey var tvungen att jobba här, annars skulle hon dö inom en vecka.
Det är vissa stunder hon drömmer tillbaka till gamla Jorvik. Där hon skulle spendera sin sommar med sin underbara Ponny Supernova. Hon hade blivit kompis med flera tjejer i stallet, men nu, var alla borta. Hon hade inte sett dem på två veckor och hon anade att hon aldrig skulle se dem igen. Och de onda hade tagit hennes ponny. Ponnyn hade kämpat för sitt liv när den hörde flickans ledsna rop. Zoey hade skrikit och slagit ner flera av de ondas män. Bara för att se sin ponny, de hade ett så starkt band och nu skulle de brytas tack vare Mr.sands och hans dumma män. Han hade inget hjärta. Det var bara ett stort mörker av elakhet. Sedan tog de henne. Zoeys ponny. De har aldrig sett varandra sen dess. Men Zoey vägrar ge upp hoppet om att hennes kära ponny skulle kunna vara vid liv och att de skulle träffas och fly från denna mörka plats.
En tår rann nerför kinden och Zoey torkade snabbt bort den. Sista bajshögen var i skottkärran och hon la ifrån sig spaden. Hon började gå med den mot gödselhögen. Men så blir hon stoppad.
- App, app, app. Den är full, ta den lilla i skogen, säger en av Mr. Sands män.
Zoey suckar och vänder motvilligt kärran och går in i skogen. Har fanns det inte ens en stig. Det började bli mörkt och det skrämde Zoey. Hon försökte skynda på men det blev bara värre. Det faller ut spån här och där. Det är stenigt och gubbigt. Hon har bara kört kärran till den lilla gödselhögen engång. Och det är lika jobbigt som förra gången. Hon fortsätter. Då ser hon gödselhögen och hon pustar ut.
Men då hör hon ett svagt mummel. Nej inte ett mummel, en sång. Nästan som viskningar. Zoey spärrar upp ögonen och vrider sig mot där hon hörde ljudet ifrån. Det lyser. Där inne mellan träden lyser det.
Sången hörs tydligare. Åh den är så vacker.
Sakta släpper hon skottkärran. Även fast hon inte vill styr sig hennes ben mot ljuset och den vackra sången. Hon kan inte tyda orden. De kanske är på ett annat språk? Hon går fortare och puttar bort grenar och löv.
Där sitter en flicka på gräset på benen i kors. Hon blundar. Det är också hon som sjunger. Det är henne ljuster kommer ifrån. Vitt ljus slingrar sig runt henne och ger ifrån sig ett starkt ljus. Bakom henne står en häst.
Zoey tappar nästan hakan. Flickan sitter där med ljuset slingrande kring hennes kropp och hon har en egen häst. Mr.Sands har inte tagit hennes häst! Men hur kunde det komma ljus från henne? Zoey kan inte tro sina ögon. Hon kan bara vara en sak. Men hon kan inte! Det är inte möjligt!
Zoey backar ett steg. En kvist går av under hennes sko. Hon flämtar till och tittar på flickan.
Flickan sjunger inte längre. Ögonen är öppna. Och de stirrar på Zoey. Zoey får panik och backar ett steg till. Hon snubblar och landar med en duns. Hon tittar upp och ser att hästen har vänt blicken till henne. Då ser hon att den rör sig mot henne. Och ögonen har inte samma mysiga färg som andra hästar har. Ur ögonen sprutar vitt starkt ljus. Zoey skriker och håller handen för ögonen. Hon hör ett annat skrik.
Sedan blir det bara svart.
 
Det blev inte så långt kapitel och det har gått ett tag sedan första, men men x)
 

Den siste ödesryttaren - Kapitel 1

 
Det ligger mörker över Jorvik. Det som en gång var en paradisö för ryttare och hästar har blivit täckt av tjock dimma och ondska. En ond härskare har besegrat ödesryttarna. En stor sorg ligger över folket. Ett djupt sår har skapats i deras hjärtan. Hästar blir tillfångatagna och blir insatta till att dra tunga vagnar till dera död. Människor får lida och arbeta sönder sig för härskaren. Hans fula hånflin retar upp dem alla.
Finns det hopp? En liten gnutta ljus i dimman av ondska? Det skulle inte vara möjligt. Allt var förlorat. Det var bara att inse att Jorvik hade förändrats och skulle aldrig bli sig lik igen.
Men jo, lite hopp finns det. Flickan i skogen. Hon och hennes häst. Starkare än någonsin och med obesegrade krafter. Vart kom hon ifrån? Det vet ingen. Men just nu var hon Jorviks enda hopp.
Men krafter? Menar du att hon kunde använda som magi? Det kunde ju inte stämma. Hon var ingen ödesryttare. Jo, det var hon. Efter födseln dog hennes föräldrar. En gubbe hittade henne och tog hand om henne till 6 års ålder. Han upptäckte genast att hon var speciell. På den tiden skulle man säkert tro att hon var en häxa och hugga huvudet av henne. Gubben blev rädd och bestämde sig för att lura henne och lämna henne i skogen. Kort därefter dog han. Den lilla flickan blev ensam i skogen och hon blev starkare än någonsin. Någon dag senare hittade hon ett ensamt föl i skogen. Samma sak hade hänt henne. För hästen kunde helt plötsligt blända människor. Hur då?
Fölet gjorde något speciellt med dess ögon så bara ögonvitorna syntes. Ljus trängde fram ut ögonen. Vitt starkt ljus som kunde göra en människa blind. Människorna lämnade fölet i skogen. Ensam, rädd och förrvirrad vimlade den omrkring i skogen tills flickan hittade henne. Sen dess har de varit oskiljaktiga.
Så du menar alltså att hon är den siste ödesryttaren?
Ja, hon är den siste ödesryttaren.
 
 
 

Wildfires galopp var som ljudlös när de vimlade fram genom skogen. Jennifer satt som fastklistrad på ryggen, framåtlutad och med blicken långt fram. Hästen hade ett brunt träns med flera vita små stenar. Flickan hade slitna kläder och en massa smuts i ansiktet.
- Hungrig? frågade Jennifer.
Wildfire klippte med öronen.
Nej.
De fortsatte galoppen och Jennifer styrde Wildifre åt höger. De skulle till ett speciellt ställe i skogen. Där Jennifer skulle sörja.
Är du hungrig?
- Nä, svarade Jennifer.
Dåså, ett problem löst.
Jennifer log. Det där var ett svar som bara hennes häst kunde ge henne.
De saktade in och hamnade i en lugn trav. Plötsligt blev de allvar när de kom till platsen. De var omringade av gröna träd och en lätt dimma. I mitten var det en ring med några vita stenar. Jennifer satt av sin trogna springare och gick långsamt fram mot stenringen. Hon svalde hårt. Halsen kändes torr. Hon satte sig på knä mitt i ringen och tittade upp mot himlen. Tårarna vällde fram och rann sakta ner för kinderna.
- Ni vet inte hur mycket Jorvik skulle behöva er nu, sa Jennifer fortfarande med huvuvdet mot himlen.
Hon snyftade till och torkade bort de tårar som runnit ned. Wildfire väntade otåligt på Jennifer. Hon ville bara ha sin ryttare på sin rygg. Där var hon trygg. Men nu satt hon där säkert 10 meter bort. Wildfire skrapade med hoven för att påminna Jennifer.
- Det känns ungefär som att djävulen har tagit över. Folk lever i misär. Hästar lever i misär. Utan er och era gåvor är alla utan hopp.
Jennifer knöt nävarna.
- Men jag ska göra er stolta. Använda min gåva klokt. Både jag och min häst ska kämpa för Jorvik.
Hon pratade med ödesryttarna. De som tyvär inte fanns med på Jorvik längre.
- Jag vill ha hämnd.
Oh, hämnd. Ordet smakade saftigt i munnen.
 
RSS 2.0