The other side of me - Kapitel 3


Kapitel 3

Det visade visst sig att flickan hette Zamantha men kallades alltid Zam. Och nog var hon noga med att alla alltid sa Zam.
Maz hade gått ut med Wirran till hagen för att färsäkra att inte Zam's häst skrämde livet ur henne. Där kunde ju Zam inte sätta sin häst i Wirrans, hon har en egen. Nu springer hon mot Avalon.
Han var en tyst man som hade huvan över huvudet dynget runt. Men han var en god lyssnare. Dessutom hade han en massa böcker. I dom fanns nästan allt om Jorvik. Redan efter några dagar så bjöd Avalon in henne på fika och berättade en hel del om Jorvik. Alla var förskräckta. Han hade aldrig pratat så mycket om något till någon. De sa att Maz var speciell.
Hon var framme vid dörren och flåsade högt medans hon knackade på. Dörren öppnades och hon tror hon skymtade ett leende under huvan.
- Kom in.
Maz steg in och drog av sig ridstövlarna. Hon gick framåt mot det lilla, men hemtrevliga köket. Avalon satte sig och Maz satte sig mittemot. Plötsligt blev det pinsamt. Maz visste inte vart hon skulle börja. Hon hade tänkt berätta allt om den mystiske ryttaren, att hon plötsligt blivit snäll och om Zam och hennes häst.
- Jag ser på dig att något har hänt. sa Avalon och lutade sig bakåt i stolen.
Typsikt han att han såg så fort man stog bakom dörren om något var fel.
- Ja, jo...
Hon börjar berätta, allt. Allt ska fram. Hon vet inte hur länge hon babblar på och berättar, säkert i en kvart. Men Avalon lyssnar. Tillslut faller Maz in i tårar.
- Jag orkar inte mer, säger hon och gömmer ansiktet i händerna.
Egentligen hade hon lust att svära och skrika men som vanligt blev det som till aska och flög iväg.
- Sen jag kom hit har nästan allt varit skit. Idioter i skolan, föräldrarna har inte tid när de jobbar, håller på och dö framför en mystisk ryttare och nu en konstig flicka och hennes häst som skrämmer livet ur mig och Wildifre! skriker hon och dunkar knytnäven i bordet.
- Du lyckades bekämpa den, säger Avalon lugnt.
Maz fattar ingenting. Vaddå bekämpa den?
- Snällheten inom dig. Jag är rätt så säker på att den där Zam fick ett ryck och blev svagare nu.
Då förstår hon. Hon hade lyckats skrika och svära. Säga vad hon tycker, helt enkelt, utan att orden bara försvinner. Avalon reser sig upp. Han går mot det andra rummet Maz kallar biblioteket. Egentligen är det ett vardagsrum men det är fullt med böcker. Maz följer efter.
Avalon stryker handen längs en massa böcker tills han stannar vid en bok:
''Jorviks hemligheter''
Han tar ner boken och öppnar. Maz går närmare och kikar ner på boken. Han bläddrar. Sen stannar han på ett kapitel som heter ''En ond tvilling''. Maz höjer ena ögonbrynet men säger ingenting. Avalon läser igenom allt. Han hummar lite och läser allt igen.
- Den maskerade ryttaren har kastat en förtrollning på dig. Röken tog allt ont inom dig och skapade en tvilling, en ond tvilling.
- Du menar alltså...?
- Zam, ja. Hon är den elaka Maz.


Inte så långt kapitel eller intressant men jaja.

The other side of me - Kapitel 2


Kapitel 2



Maz vaknade upp och kisade mot solen från sitt fönster.
Hennes blick sökte sig runtom i rummet. Gråblåa tapeter med vita lister, en byrå, skrivbord med en stol där det hänger en svart kofta. Hon var i sitt rum.
Huvudet dunkade. Hon tog händerna för ansiktet och stönade djupt. Dörren gnisslar när den åker upp och ut kommer hennes mamma.
- Åh vad bra att du har vaknat.
Maz suckar och tittar på sin mamma. Hon kan nästan gissa att hon missat skolavslutningen.
- Hur länge har jag sovit?
Men hallå? Det var inte orden som hon ville säga. Hon var på väg att säga något i liknande form som: ''Jag mår skit, hur länge har jag legat här?''. Men något tog hennes ord. Eller nej, det var som om de blev till aska och flög iväg så kom det istället något annat.
- 2 dagar. Du missade skolavslutningen, säger hennes mamma och stryker henne över kinden.
Maz vill vända bort huvudet. Det går inte. Hon vill plötsligt bli kramad och tröstad. Nej! Jo. Något inom henne säger det. Men innerst inne är den gamla Maz kvar. Hon måste bara försöka hitta henne igen. Men hur? Hon var förvirrad och arg. Men känslan försvann, som hennes ord.
Men plötsligt kom hon på att hon hade en häst. Wirran. Hade hon kommit tillbaka? Var hon skadad?
Hon kastar av täcket, rusar upp och drar snabbt på sig ridkläderna som hon har till hands. Hennes mamma ställer sig för dörren.
- Flytta dig.
Nej. Det var inte det hon skulle säga. Varför kom inte de jävla orden ut ur käften som hon ville säga!? Maz brottades med hennes inre. Hon ville säga en sak med orden försvann med vinden och ut kom något annat. Tycker hon illa om något blåser det iväg och ut kommer något annat. Något trevligt och snällt. Även fast hon inte hade tänkt säga något.
Maz kom förbi hennes mamma och rusade ner för trappan. Ridstövlarna var leriga men hon drog på sig dom ändå. Wildfire, Wildfire åh min lilla häst. Hon sprang mot stallet. Fötterna snubblar men Maz fortsätter mot stallet. Hon ser sig inte om.
En hästtransport kommer fram mitt i det hela. Den kör sjukt snabbt och det är ett under att den inte kör på henne. Bilen är svart och hästtransporten vit. I förarsätet sitter en man. Man ser knappt hans ansiktet. Han har en svart cowboyhatt och skuggan från den kastas ner på hans ansiktet. I sätet brevid ser hon en flicka. Maz känner igen henne. Hon har svart hår i en liknande frisyr som henne själv, havsblåa ögon och naturligt röda läppar.
Maz springer förbi. Wirran var viktigare nu. Även om en tanke slog henne att hon måste hälsa på dom. De var säkert nya i byn och.. Nej. Inte hälsa. Skit i dom nu.
Och där inne i Valedales stall stog hennes häst. Wildfire gnäggar högt när hon såg sin matte. Maz gick fram till boxdörren och smekte Wirrans nosrygg. Sedan granskade hon sin häst från topp till tå. Inga skador. Hon var helt kry. Maz kunde andas ut.
- Hej.
Maz hoppar till och vänder sig om. Där står den där flickan. Hon ler. Elakt. Hon håller i ett grimskaft. Grimskaftet leder till en grimma som sitter på en svart häst med 4 vita strumpor och en bläs. Den är skrämmande lik Wildfire. Den frustar och buffar på flickan.
- Jag och min pappa är nya i byn. Det är här min häst.
Maz ler. Men hon vill inte le. Just nu verkar det ju som om hennes kropp hade tagit över.
- Vad fin.
Flickan leder in hästen i boxen bredvid Wirran. Wildfire blir orolig. Hon kastar med huvudet och trycker så långt bort från den svarta hästen som möjligt. Den svarta hästen ger ifrån sig ett gällt gnäggande och sparkar mot Wildfires box. Wirran piper till och sparkar mot den andra väggen. Maz kastar en arg blick på flickan. Flickan hånflinar mot Maz och klappar sedan sin häst.
- Hon heter Wildflame men kallas Vilda.
Wildflame!? Det är ju ett namn som är skrämmande likt Wildfire. Inte nog med att flickan ser ut som henne. Hästen ser likadan ut som Wildfire och har nästan likadant namn.
Det är nog bara av en slump det är så. Nej, det tror jag inte.
- Vad heter du då? frågar Maz och försöker lugna Wildfire.
- Zam.

The other side of me - Kapitel 1

Jag kommer börja på en till serie.
Denna kommer vara mer seriös än ''KAOS i stallet''. Men det blir mest text, och någon bild till då och då. Det kommer vara magi, hemligheter, konstigheter, ondska och en massa mer. Jag hoppas ni tycker om den ;)


Kapitel 1


Maz sprang ut från skolan och riktade blicken mot stallet.
Det var sista skoldagen, imorgon var det avslutning på Ewervind fälten. Det skulle vara sång, fina kläder, blommor och allt som en avslutning hör till. Så man kunde nästan säga att det var sommarlov.
Maz var nyinflyttad. Hon hade kommit till Jorvik för ca 2 månader sedan. Och då fick hon även en häst, Wildfire. Ett Jorvikiskt varmblod. De hade klickat vid första ögonkastet. Hon var ett ljusbrunt sto med ljus man och svans 4 vita strumpor och en vit bläs.
Maz hade ridit till skolan. Hon bodde i Valedale, det var den ända lösningen. Det skulle minst ta en timme att gå. Wirran fick låna en box på Vingården. Och självklart, står det där stallgänget där, som på något vis har något emot Maz.
- Hej, tjejen.
Maz stryker försiktigt Wirran över nosryggen. Wirran svarar med att buffa lite kärleksfullt på henne. Stalltjejerna pratade om förra helgens dressyrtävling. En av dom hade vunnit och var hur mallig som helst. De hade så vackra hästar, tyckte Maz. Svarta med vita strumpor, glänsande skimmlar. Men hon skulle aldrig kunna byta ut Wildfire mot någon annan häst. De hör i hop. Men nog var det allt en dröm om att Wirran någonsin kunde sluta upp med att bocka.
Maz sadlade och tränsade. En grej som de båda brann för var western. De var duktiga på reining och hade hunnit tävla några gånger. Men de höll på med nästan allt inom western. Så på Wirrans rygg satt en westernsadel.
De började skritta hemmåt. Maz kände hur Wirran spände sig hela tiden. Och hon förstog inte varför. Hon var aldrig så här laddad på en ridtur hem. Hon gick med huvudet höjt. Öronen vred sig år olika håll. Maz försökte lugna henne. Det gick inte. Wildfire spände sig bara mer och mer. Mitt i allt gav hon iväg en bockning igen. Maz satt kvar. Wirran skuttade på stället och reste sig på bakbenen. Hon visade tydligt att hon var stressad. Ett par tjejer red förbi. Stalltjejerna, of course.
- Här var det kalabalik...
De travar förbi utan att alls ge henne en hjälpande hand. Bara spydiga kommentarer. Kan man strypa någon från 10 meters håll?
Maz försöker att inte slita henne i munnen. Wirran gör det bara värre. Hon gör allt för att komma ifrån Maz grepp. Hon kastar med huvudet och försöker slita tyglarna ur händerna på Maz. Maz förstår inte. Vad är det som händer? Wildfire har börjat svettas. Stressen bara ökar. Maz måste låta henne studsa klart. Hon släpper lite på tygeln, vilket hon ångrar stort. Wirran ser sin chans. Hon kommer upp i en riktig snabb galopp. Maz biter sig i läppen. Hon fumlar med tyglarna och försöker på stopp på hennes häst. det är lönlöst. Wildfire springer för livet. Plötsligt svänger hon in bland träd och buskar. Grenar piskar Maz blodig. Det gör så ont. Hon skriker och blundar. Wildfire svettas ännu mer men saktar inte ner. Maz har ingen ork kvar. Hon hukar sig ner och gråter. Det gör att hon inte hinner se den maskerade ryttaren som har dykt upp framför Wirran. Wildfire stegrar och Maz faller handlöst av. Wildfire fortsätter genom skogen i ren panik och lämnar den blodige Maz på marken.
Ryttaren kommer närmare Maz. Hon kisar med ögonen. Hon förstår inte först vad figuren hon ser är för något. Men så ser hon en svart häst men svart utrustning. Och mitt framför henne står en ryttare. Den har en svart kappa som går ändå ner till knäna. En huva som gör att hon inte ser ansiktet.
Och svart rök som slingrar sig kring dess ben.
Nu får Maz panik. Hon reser sig hastigt upp och börjar springa. Men något tar tag i henne. Det är den svarta röken. Den lyfter henne uppåt. Det gör ont. Som om röken har tagit en hand runt halsen och lyfter en sakta uppåt. Den vänder Maz mot ryttaren. Ryttaren gör konster med händerna. Maz sparkar med benen. Röken blir svartare och svartare. Den slingrar sig sakta in i Maz mun och näsa. Maz försöker komma loss. Hon gråter. Det känns som att röken kväver henne. Mer rök slingrar sig in. Sedan börjar det värsta.
Det är som om ett stort hål har öppnats i Maz mage. Det suger i henne. Nu skriker hon. Ryttaren gör ännu mer konster. Maz kämpar efter luft. Det gör så ont. Ännu mer rök slingrar sig runt henne. Den bränner mot hennes bara armar och ben.
- Vad i helvette vill du mig!?
Röken fortsätter suga. Tårarna rinner nerför Maz kinder. Maz skymtar ett hånflin under ryttarens huva. Hon sprattlar med benen i panik. Det blir svårare att andas. Det suger fortfarande i henne. Det blir bara tommare och tommare. Tillslut kastas hon ner på backen och suget försvinner.





Det är mörkt och kallt. Maz söker sig fram med händerna. Vart är hon? Och varför är hon här?
Svarta och lila färger kretsar kring henne. Kylan sliter i hennes hud. Konstiga viskningar. Det känns tomt i hennes mage. Skuggor kastas fram och tillbaka. Ord som hon inte förstår. Liten gnutta ljus längst fram. Hon börjar gå dit. Viskningarna ekar. De viskas snabbare. Stegen leder henne mot ljuset. Men så blir hon stoppad.
- Vem där?
En flicka står framför henne. Svart hår, blåa ögon och en bekant frisyr. Sedan ser hon det fulaste hånflinet hon sett.
- Du, den elaka du.

RSS 2.0