Den siste ödesryttaren - Kapitel 1
Det ligger mörker över Jorvik. Det som en gång var en paradisö för ryttare och hästar har blivit täckt av tjock dimma och ondska. En ond härskare har besegrat ödesryttarna. En stor sorg ligger över folket. Ett djupt sår har skapats i deras hjärtan. Hästar blir tillfångatagna och blir insatta till att dra tunga vagnar till dera död. Människor får lida och arbeta sönder sig för härskaren. Hans fula hånflin retar upp dem alla.
Finns det hopp? En liten gnutta ljus i dimman av ondska? Det skulle inte vara möjligt. Allt var förlorat. Det var bara att inse att Jorvik hade förändrats och skulle aldrig bli sig lik igen.
Men jo, lite hopp finns det. Flickan i skogen. Hon och hennes häst. Starkare än någonsin och med obesegrade krafter. Vart kom hon ifrån? Det vet ingen. Men just nu var hon Jorviks enda hopp.
Men krafter? Menar du att hon kunde använda som magi? Det kunde ju inte stämma. Hon var ingen ödesryttare. Jo, det var hon. Efter födseln dog hennes föräldrar. En gubbe hittade henne och tog hand om henne till 6 års ålder. Han upptäckte genast att hon var speciell. På den tiden skulle man säkert tro att hon var en häxa och hugga huvudet av henne. Gubben blev rädd och bestämde sig för att lura henne och lämna henne i skogen. Kort därefter dog han. Den lilla flickan blev ensam i skogen och hon blev starkare än någonsin. Någon dag senare hittade hon ett ensamt föl i skogen. Samma sak hade hänt henne. För hästen kunde helt plötsligt blända människor. Hur då?
Fölet gjorde något speciellt med dess ögon så bara ögonvitorna syntes. Ljus trängde fram ut ögonen. Vitt starkt ljus som kunde göra en människa blind. Människorna lämnade fölet i skogen. Ensam, rädd och förrvirrad vimlade den omrkring i skogen tills flickan hittade henne. Sen dess har de varit oskiljaktiga.
Så du menar alltså att hon är den siste ödesryttaren?
Ja, hon är den siste ödesryttaren.
Wildfires galopp var som ljudlös när de vimlade fram genom skogen. Jennifer satt som fastklistrad på ryggen, framåtlutad och med blicken långt fram. Hästen hade ett brunt träns med flera vita små stenar. Flickan hade slitna kläder och en massa smuts i ansiktet.
- Hungrig? frågade Jennifer.
Wildfire klippte med öronen.
Nej.
De fortsatte galoppen och Jennifer styrde Wildifre åt höger. De skulle till ett speciellt ställe i skogen. Där Jennifer skulle sörja.
Är du hungrig?
- Nä, svarade Jennifer.
Dåså, ett problem löst.
Jennifer log. Det där var ett svar som bara hennes häst kunde ge henne.
De saktade in och hamnade i en lugn trav. Plötsligt blev de allvar när de kom till platsen. De var omringade av gröna träd och en lätt dimma. I mitten var det en ring med några vita stenar. Jennifer satt av sin trogna springare och gick långsamt fram mot stenringen. Hon svalde hårt. Halsen kändes torr. Hon satte sig på knä mitt i ringen och tittade upp mot himlen. Tårarna vällde fram och rann sakta ner för kinderna.
- Ni vet inte hur mycket Jorvik skulle behöva er nu, sa Jennifer fortfarande med huvuvdet mot himlen.
Hon snyftade till och torkade bort de tårar som runnit ned. Wildfire väntade otåligt på Jennifer. Hon ville bara ha sin ryttare på sin rygg. Där var hon trygg. Men nu satt hon där säkert 10 meter bort. Wildfire skrapade med hoven för att påminna Jennifer.
- Det känns ungefär som att djävulen har tagit över. Folk lever i misär. Hästar lever i misär. Utan er och era gåvor är alla utan hopp.
Jennifer knöt nävarna.
- Men jag ska göra er stolta. Använda min gåva klokt. Både jag och min häst ska kämpa för Jorvik.
Hon pratade med ödesryttarna. De som tyvär inte fanns med på Jorvik längre.
- Jag vill ha hämnd.
Oh, hämnd. Ordet smakade saftigt i munnen.
URL: http://bluebridge.blogg.se
Ohhh, spännande! Hur ofta kommer du släppa serien? :D <3